
Fans hedrar minnet av Viktor Tsoi och gruppen Kino med klotter på en mur i centrala Moskva. Muren är täckt av hälsningar till Tsoi och Kino.
Precis som under den arabiska våren spelar internet och sociala medier en central roll för proteströrelsen i Ryssland. Internets betydelse kvarstår efter Vladimir Putins återkomst till Kreml. Men även effektiva kommunikationskanaler måste fyllas med något, ett budskap av något slag. Även om dess roll inte bör överskattas så sprids regimkritisk popmusik via sociala medier och youtube.
Popmusik är underhållning, men speglar även samtiden. Ryssland har under de senaste tjugo åren genomgått mer omfattande och plågsamma samhällsförändringar än de flesta andra länder. Det blev lättare att uttrycka avvikande åsikter efter att Michail Gorbatjov kom till makten i Sovjetunionen i mitten av åttiotalet. Under slutet av åttiotalet och början av nittiotalet var den ryska befolkningen försiktigt hoppfull, men Gorbatjovs reformer ledde till att Sovjetunionen upplöstes 1991. Det följande årtiondet präglades av stor oreda.
Marknadsreformer påbörjades i januari 1992 och ledde snabbt till galopperande inflation. Miljoner ryska hushåll förlorade sina livsbesparingar. De statliga affärerna fanns kvar men hade nästan inga varor. Konsumtionsvaror fanns främst i kiosker som dök upp längsmed gator och torg över hela Ryssland. När ekonomin stabiliserades efter några år hade ryssarna tappat tilltron till ”demokratisering” och ”marknadsekonomi”. Ett av de vanligaste uttrycken dessa år var Eto kosjmar! eller ”Det är en mardröm!” på svenska, eller ”Ve och fasa!” i friare översättning (även om den senare varianten kanske påminner lite väl mycket om en replik hämtad ur en gammal pilsnerfilm).
På några år hade en sovjetisk bubbla, en värld i sig, slagits sönder. Behovet av förströelse och verklighetsflykt tog sig uttryck i ökande alkoholkonsumtion, men också i en gryende klubbkultur i kölvattnet av den nya ocensurerade popmusiken.
Ocensurerad rysk och västerländsk popmusik fanns plötsligt överallt till skillnad mot under sovjetåren. När singlar med västerländsk popmusik, exempelvis Rolling Stones, gavs ut i Sovjetunionen fanns ofta hitlåten på B-sidan. A-sidan viktes åt en mindre populär men officiellt erkänd sovjetisk trubadur eller folkmusikorkester. Nittiotalet var däremot eurodiscons guldålder. Men när indiemusik och grunge-rock dök upp i USA och Europa (och fungerade som motpol till den budskapsbefriade eurodiscon) fanns i Ryssland framför allt fjäderlätt popmusik. Och den handlade om allt annat än politik. Den nya ryska popmusiken stod i bjärt kontrast till de värden som sovjetisk musik och offentlighet representerade fram till 1991, och hade ännu inte anpassat sig till europeiska och anglosaxiska popmusiktrender. Den framstod fortfarande som annorlunda, kanske sovok – ett vanligt uttryck på 90-talet som användes om allt som påminde om det kvardröjande sovjetiska arvet.
Läs hela artikeln "Rysk popmusik från romantik till regimkritik".
Pär Gustafsson (UCRS).